Prinsen & Prinsessan

Kom på att jag inte berättat när Isabel föddes.
Jag skriver det mest för min skull.

Tidagen den 10 November gick jag in i vecka 34.
33+0
kl 03:30 vakande jag av att jag hade förvärkar.
Min man gick och la sig och jag satt uppe själv hela natten, blev smått ledesn på min man för att han inte tog det på alvar att det bara var 4min mellan värkarna.
Min man och Antonio vakande kl 8 och vi gick tillsammans och lämnadae honom på dagis.
På vägen pratade vi om hon verkligen skulle födas då.
Min man trodde inte det och igentligen inte jag heller.
Ville komma ut lite, tänkte att värkarna kanske skulle försvinna då.
Vi handlade frukost på ica och gick hem.

Hemma satte jag mig vid dator för att kolla lite på internet.
Efter enstund gjorde det så ont så jag la mig ibadet och bad min man att ringa till bm.
Jag fick prata med henne och hon tyckte att vi skulle ringa till förlossningen.
Vilket vi gjorde, hon jag pratade med sa att vi kunde komma in kl 11.
Jag åt frukost och sen ringde vi taxin.

Itaxin försvann värkarna och kom inte tillbaks förens vi kom upp till förlossningen.
Vi gick fram och sa att vi hade tid kl 11.
Jaha sa hon, var det någon som gav er den tiden?
Ja sa vi så fick vi sitta ner och vänta.
Tre min senare sa hon att vi fick gå in till rumet.

Jag fick ligga ner och dom satte på en sån där ctg kurva,
sen gjorde dom en undersökning och jag var öppen 4cm redan.
Sen fick jag något för att stoppa värkarna.
Ctg kurvan fick sitta på ett par timmar.
Kl närnade sig 1 och jag ringde till mamma och bad henne hämta Antonio på dagis.
Kl blev tre och värkanara var väldigt väldigt lätta.
Jag fick lite mat och min man gick ner och köpte mat åt sig själv.
Dom kopplar bort ctg och funderar på att skicka ner oss till avdl 63, eftersom att jag inte har kraftiga värkar men dom vill endå ha koll.
Men doktorn vill ha kvar mig eftsrom att jag känner lite värkar.
Då såger dom att bebisen kanske inte kommer idag men att vi helt klart inte åker därifrån innan bebisen födds.
Hon säger också att vi kommer att behöva stanna där ett par veckor.

Min första tanke är bara -
VAA skämmtar hon eller, jag kan inte stanna här!
Jag måste ju hem till Antonio innan han ska sova, idag!
Han har aldrig sovit utan oss innan.
Och jag kan vekligen inte stanna här ett par veckor, vad tror ni.
Då fick jag verkligen den där kännslan att bebisen albsolut inte får födas i dag.
Vi måste hinna "öva" antonio på att sova utan oss först.

Bm gick ut och jag fick lätt panik och sa till min man att jag ville åka hem.
Hem till Antonio.
Min man lugnade mig och sa att han hade det bra.

Det händer ingentig och
Kl blir 23 värkarna börjar komma igång lite så jag vill ha lustgas men det blevjag bara snurrig i huvudet av.
Så jag ber om epedural eftersom att jag vill sova även fast väskarna bara är lätta.
Hon kopplar på ctg igen och sen får jag dropp och hon förbereder mig för att på smärtlindrig.
Hon går ut och precis utanför dörren och säer till någon att ringa doktorn.
Tre sec efter hon gått ut får jag krystvärkar och jag skriver till min man att han sa springa och säga det till henne.
Han springer och sen kommder hon in springandes och får typ panik.
Hon skriker på en massa folk och säger åt mig att jag inte får krysta.
Så jag ligger där och försöker att låta bli sen kommer det flera människor och så skriker någon
Men skulle inte sks vara här från NEO.
Panik!!
Sen får jag krysta och jag kryskar två gånger sen "flyger" Isbel ut allt är helt suddigt och jag hör henne skrika
sen skriker sågon till min man att han ska skynda sig och följa med.
Dom försvinner ut med Isabel och alla människor försvinner också.
Så det är bara en person kvar.
Allt hände så plöttsligt att jag inte ens fattade att hon var född.
Hon som var kvar började kollpa bort ctg, dom han ju aldrig ta bort den.
Sen skulle moderkakan ut,  sen efter en stunde vet inte hur länge så kom dom in igen med Isabel.
GUD vad hon var liten, jag vågade nästan inte hålla i henne.
Sen fem min senare så sa någon.
Nu måste vi ner till NEO så pappan får följa med.

Vadå ner till vadå?
Jag trodde hon skulle få vara med mig på bb.
Ingen hade sagt något om NEO.
Efter en timme kom min man tillbaka och vi fikade och sen skulle jag också få åka ner till NEO och kolla på henne.

Jag fick åka rullstol ner till neo.
Min första kännsla var inge vidare när vi kom dit.
Masskiner överallt och massa sladdar och maskiner som lät.
Hon låg på akut rummet.
Vi gick fram till Isabels säng och där var det inte mycket bättre.
Min lilla prinssesa låg där med sladdar på bröstet och på foten.
Hon låg också på en värmebädd och hade en sond i näsan.
Plötsligt började maskinen låta som om det var något jätte farligt.
Hjärt "vågen" blev helt rak.
Fy fan vilken kännsla.
Sköterskan sa att det inte var någon fara att sladdarna ibland tappade kontakten.
Jag satt med henne i kanske tio min sen kunde jag inte stanna.

Vi gick upp till avdelning 63 och jag började gråta.
Tårarna bara rann, jag var så rädd att hon skulle dö.
Jag var så ledsen att hon inte fick vara med mig.
Det var så hemskt.
Jag grät mig till sömns den natten.

Just den första tiden fanns inte den där glädjen av att jag fått min dotter.
Som många andra stängde jag av mina kännslor för henne just för att man inte vet vad som kan hända.
Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde den tiden hon låg på sjukhuset.
Hela miljön på neo gör också att man inte riktigt kan vara glad.
Alla maskiner, allt larmen som låter, Föräldrar som skriker något barn som måste ha akut hjälp.
Barn som blir akut hämtade av ambulansen.