Tänker tänker och försöker att glömma
Folk kan säker tycka att jag är en idiot som slänger pengar på allt och inget men som sagt jag har en anledning som inte många vet om, men det spellar ingen roll för som som vet fattar i alla fall inget dom tycker att pengar är pengar och att man ska spara.
Hade jag inte haft mina barn att lägga pengarna på hade jag helt ärligt skänkt som till ett fattigt land för jag vill inte ha dom.
Jag vill att dom ska ta slut men mamma gör det lite svårt men det är väl tur på ett sätt.
Fast egentligen fattar jag nog inte vilket tur jag haft som "bara" varit med om så lite.
Man tänker inte riktigt på vilket tur man har haft som inte känner folk som tagit livet av sig eller som fortfarande mår så dåligt som för 4 år sen, det är hemskt att man ska behöva må dåligt i flera år.
Pratade med en tjej från Högantorp som jag inte pratat med sen vi bodde där och det fick mig att tänka på hur många man träffar som mått dåligt och sen ser man dom aldrig igen, vad har hänt med dom människorna?
Är dom döda, mår dom bra?
Det jobbiga är att på ett sätt kan man inte bara lägga allt bakom sig, alla minnen kommer ju alltid finnas där människorna man träffat dom som fick en att må piss eller som ghorde dagen lite lättare.
Det var ett helt gäng med snälla tjejer på högantorp och inte en enda av dom förtjänade att bli behandlade som dom blev av soc och andra idioter.
Kan ni fatta va sjukt alla vi fick en varsin advokat som vi skulle prata med om varför vi skulle få komma ut från högantorp.
Sen fick man åka på någon slags rättegång inne i stockholm, vaktad av tre personal som en jävla kriminell och där fick man sitta framför en jury och en hel del massa mäniskor.
Så fick alla veta varför man var där och precis vad man hade gjort och sen skulle dom då besluta om man var tvungen och stanna eller om man fick åka till något annat ställe
aa ni kan ju gissa va alla fick för svar!
Jag tycker att jävligt mycket som man blev utsatt för var jävligt diskriminerande, hela advokat grejen kändes bara som att dom skulle förlöjliga oss, det finns ju inte en chans att någon fick åka därifrån bara för att man själv ville det.
Hur jobbigt jag än tyckte att det var så tror jag att det var jobbigast för mamma.
Hon kunde ju inte göra ett skit bara se på hur folk bestämde vart jag skulle bo.
Det jävligaste var att dom antog att mamma och jag inte hade någon bra relation jag tycker jävligt synd om mamma faktiskt.
Innan tyckte jag ett det är väl inge synd om mamma men nu när man själv är mamma så ser man saker ur andra ögon.
Gud jag skulle dö om något sånt hände något av mina barn!
Hade jag inte haft mina barn att lägga pengarna på hade jag helt ärligt skänkt som till ett fattigt land för jag vill inte ha dom.
Jag vill att dom ska ta slut men mamma gör det lite svårt men det är väl tur på ett sätt.
Fast egentligen fattar jag nog inte vilket tur jag haft som "bara" varit med om så lite.
Man tänker inte riktigt på vilket tur man har haft som inte känner folk som tagit livet av sig eller som fortfarande mår så dåligt som för 4 år sen, det är hemskt att man ska behöva må dåligt i flera år.
Pratade med en tjej från Högantorp som jag inte pratat med sen vi bodde där och det fick mig att tänka på hur många man träffar som mått dåligt och sen ser man dom aldrig igen, vad har hänt med dom människorna?
Är dom döda, mår dom bra?
Det jobbiga är att på ett sätt kan man inte bara lägga allt bakom sig, alla minnen kommer ju alltid finnas där människorna man träffat dom som fick en att må piss eller som ghorde dagen lite lättare.
Det var ett helt gäng med snälla tjejer på högantorp och inte en enda av dom förtjänade att bli behandlade som dom blev av soc och andra idioter.
Kan ni fatta va sjukt alla vi fick en varsin advokat som vi skulle prata med om varför vi skulle få komma ut från högantorp.
Sen fick man åka på någon slags rättegång inne i stockholm, vaktad av tre personal som en jävla kriminell och där fick man sitta framför en jury och en hel del massa mäniskor.
Så fick alla veta varför man var där och precis vad man hade gjort och sen skulle dom då besluta om man var tvungen och stanna eller om man fick åka till något annat ställe
aa ni kan ju gissa va alla fick för svar!
Jag tycker att jävligt mycket som man blev utsatt för var jävligt diskriminerande, hela advokat grejen kändes bara som att dom skulle förlöjliga oss, det finns ju inte en chans att någon fick åka därifrån bara för att man själv ville det.
Hur jobbigt jag än tyckte att det var så tror jag att det var jobbigast för mamma.
Hon kunde ju inte göra ett skit bara se på hur folk bestämde vart jag skulle bo.
Det jävligaste var att dom antog att mamma och jag inte hade någon bra relation jag tycker jävligt synd om mamma faktiskt.
Innan tyckte jag ett det är väl inge synd om mamma men nu när man själv är mamma så ser man saker ur andra ögon.
Gud jag skulle dö om något sånt hände något av mina barn!
Tack :)
Tack Camilla för din kommentar! :)
http://latinomamma.blogg.se/2010/july/utkast-juli-11-2010.html#comment
Det är tur att det finns bra ställen man kan hamna på men det dåliga är att man inte ska behöva bli placerad på ca 5 ställen för att ett av dom ska vara bra.
Men sen är det klart att alla tycker olika om paragraf 12 hem.
En ska är säkert att det är skönt att den tiden är förbi och jag hoppas verkligen och ska göra allt jag kan för att mina barn aldrig ska behöva uppleva all skit som jag gått igenom.
Jag vet att en del människor tycker att skaffa barn inte löser några problem och det är väl helt sant på ett sätt men dagen jag blev mamma ändrades allt.
Redan dagen jag fick veta att jag väntade barn.
Jag kan fortfarande må piss men jag skulle aldrig kunna skada mig själv eller andra för att jag mår dåligt.
Nu är det inte jag som är viktigast i mitt liv utan mina barn.
Dom har hjälpt mig att må bra och att bli en mycket bättre, gladare människa.
Jag tycket det är hämskt att se människor som mått dåligt jätte länge till en början kan jag erkänna att jag tänkte "skärp till er för fan" men enkelt är det inte.
Ingen vill må dåligt men alla måste hitta sin "räddning"
Min räddning var min man och mina barn.
Nu känner jag mig verkligen stark just för att jag mår bra och mitt liv kan aldrig bli så dåligt som det var förut.
Så länge det inte händer mina barn något men det hoppas jag verkligen inte att det gör!
Dessutom måste man hitta rätt "behandling" för sig själv jag har aldrig trott på att prata med psykologer jag tror inte att man kan hjälpa andra av att bara läsa böcker och prata med andra för dom själva vet aldrig hur man kännt själv.
Hur det känns att bara vilja dö eller hur "lättad" man känner sig när man skadar sig själv.
Nej jag har helt enkelt tagit hand om det själv.
Men som sagt en del tycker det hjälper andra inte.
http://latinomamma.blogg.se/2010/july/utkast-juli-11-2010.html#comment
Det är tur att det finns bra ställen man kan hamna på men det dåliga är att man inte ska behöva bli placerad på ca 5 ställen för att ett av dom ska vara bra.
Men sen är det klart att alla tycker olika om paragraf 12 hem.
En ska är säkert att det är skönt att den tiden är förbi och jag hoppas verkligen och ska göra allt jag kan för att mina barn aldrig ska behöva uppleva all skit som jag gått igenom.
Jag vet att en del människor tycker att skaffa barn inte löser några problem och det är väl helt sant på ett sätt men dagen jag blev mamma ändrades allt.
Redan dagen jag fick veta att jag väntade barn.
Jag kan fortfarande må piss men jag skulle aldrig kunna skada mig själv eller andra för att jag mår dåligt.
Nu är det inte jag som är viktigast i mitt liv utan mina barn.
Dom har hjälpt mig att må bra och att bli en mycket bättre, gladare människa.
Jag tycket det är hämskt att se människor som mått dåligt jätte länge till en början kan jag erkänna att jag tänkte "skärp till er för fan" men enkelt är det inte.
Ingen vill må dåligt men alla måste hitta sin "räddning"
Min räddning var min man och mina barn.
Nu känner jag mig verkligen stark just för att jag mår bra och mitt liv kan aldrig bli så dåligt som det var förut.
Så länge det inte händer mina barn något men det hoppas jag verkligen inte att det gör!
Dessutom måste man hitta rätt "behandling" för sig själv jag har aldrig trott på att prata med psykologer jag tror inte att man kan hjälpa andra av att bara läsa böcker och prata med andra för dom själva vet aldrig hur man kännt själv.
Hur det känns att bara vilja dö eller hur "lättad" man känner sig när man skadar sig själv.
Nej jag har helt enkelt tagit hand om det själv.
Men som sagt en del tycker det hjälper andra inte.
LVU Behandlingshem Psyket!
Har tänkt lite.
När vi följde med mamma till landet satt jag och mamma och pratade om gammal tider.
Fan jag hatar att prata om det även om jag klara av att prata om det så skämtar jag alltid bort det.
Att alla inte vet vad som hänt är väldigt skönt men att mamma vet saker som hänt är det jobbigaste.
När hon vill prata om det, saker jag inte bearbetat men i alla fall måste lägga åt sidan nu har det gått 4år och jag har mina barn att tänka på.
Jag kan inte börja tycka synd om mig själv för saker som hänt mig även om det var jävligt hemskt.
Hur jag och min mamma blev behandlade är helt sjukt,
människor antog att det var fel på min och mammas relation att hon inte var någon bra mamm aoch att jag inte klarade av henne.
Det finns ingen sanning i det, min mamma är väldens bästa och hon har alltid funits där för mig.
Jag ville bo hemma för att jag inte ville att folk skulle få reda på vad som igentligen hänt men att mamma fick veta det var för att jag var under 18.
Alla jävla ställen jag varit på psyket, akuten, behandlingshem, utredningshem jag vet inte allt vad det var men va fan
inget av dom här ställena hjälpte mig ett skit.
Självklart fanns det några snälla människor som jobbade på några av dom här ställena som fick mig att må bättre.
Även omjag inte pratade om vad som hänt så att bara kunna lita på någon hjälpte mig att må lite bättre.
Två som absolut hjälpte mig att må bycket bättre var Affi och Dezzi, vad skulle jag gjort utan er?
Affi är så klok och vuxen och sa åt mig att jag absolut måste åka tillbaka hem och inte rymma igen och Dezzi och jag som skyddade och ställde upp för varandra under hela tiden vi var på Högantorp.
Mamma säger att hon skulle vilja skriva en bok om allt som hänt.
För allt som jag gjorde gick ju självklart ut över mamma eftersom att det är bara min mamma som jag har nära.
När jag tittar tillbaka fattar jag hur sjukt dåligt jag mådde som ens kunde uttsätta mig själv för sånna saker och värre hur jag kunde göra så mot mamma.
Jag ville bort jag ville dö jag önskade att all smärta bara kunde försvinna.
Fattade inte verför det här skulle hända just mig av alla människor.
Vet inte hur många gånger jag hamnade på psyket hur många gånger jag rymde och hur många gånger polisen hämtade mig.
Vet inte hur många poliser jag slagit sparkat.
Mitt lilla ljus i det hela var min Lima min lilla vovve som fanns där helatiden som bara lyssnade aldrig sa något dumt bara var snäll och underbar.
Jag behövde få träffa henne men jag fick inte,
jag blev förkrossad jätte ledsen och ville ut från högantorp så dom slänge in mig på isoleringen.
Vi hade det värre där än man har på fängelser vi fick gå ut en gång i veckan om man skött sig och det var en halvtimme kanske.
Jag började röka för det var bara då man fick gå ut på en pytte liten balkong 3-4 gånger om dagen.
Valde det för det var chansen till att få göra något annat än att vara inlåst hela dagarna.
Magelungen jaa vad ska man säga om det.
Vet inte ens vart jag ska börja.
När jag hamnade på Högantorp fick jag LVU och hade det när jag kom till Magelungen.
Fan va jag hatade det där stället jag ville bara bränna ner skiten och en del personal som tror att dom vet allt och ska vara så jävla "jag vet att det här är jätte jobbigt" bla bla bla.
Va fan vet ni igentligen!
Ni har inte själva varit med om dom här sakerna eller hur?
Ni har bara läst i några jävla böker om saker vi gått igeom som ni bara kan fantisera om hur hemskt det varit.
Att lära från andra ungdomar är inte alltid värt något.
Alla är olika vilket n inte fattar ni leker era jävla lerkar och lådsas vara så jävla smarta.
Tror att ni vet allt.
Det värsta var nog när man var ledsen och bara ville därifrån då var deras svar "gå då du är här frivilligt, det är bara att gå dörren är öppen"
Jag spyr på alla er som sa det!
Vad hade jag för jävla val va?
Jag hade för fan LVU skulle jag sticka skulle jag hamna på Högantorp igen eller något annat jävla ställe där men blev behandlad som skit.
Personal som var arbets skade och bara tyckte att vi ungdumar var jobbiga.
När någon skar sig fick man kommentaren "sluta upp med att vara löjlig"
"du vill bara ha uppmärksamhet"*
Fuck you!
Är det vad ni tror ska ni inte jobba me det här.
Vill man ha uppmärksamhet ser man till att folk ser att man skär sig.
Gör man det mot ångesten och inte visar upp det så är det fan inte uppmärksamhet man vill ha.
En gång var jag så jävla förbannad och hade smält igen toa dörren då var det en av personalen på Högarntorp som hoppade på mig brottade ner mig och satte sig på mig.
Han höll så hårt att jag nästan inte kunde andas.
Jag vet inte riktigt vart jag vill med allt det här men jag tycker det är för jävligt hur personal får vara.
Det fanns två personal på Magelungen som verkligen var snälla och var sånna som verkligen brydde sig.
Två av alla jävla människor som jobbade där.
Jag var tvungen att bo där i nästan ett år men vad fick jag ut av det?
Inget helt ärligt det jag gjorde där med dom var att laga mat pyssla och ha idrott.
Vilket bra behandligshem va?
Vad blir bättre av att spela basket eller måla eller lära sig laga soppa?
Kan någon svara på det för jag förstår det verkligen inte.
0 koll hade dom ju , folk drack knarkade hade sex folk blev mobbade!
Någon hade varit ute en kväll och blivit våldtagen någon fick ätstörningar folk satt på sitt rum och skar sig några klättrade ut genom fönstrerna.
Nej jag blir bara arg på allt det här.
Jag vet varför jag mådde dåligt och nej självklart ville jag inte berätta för någon varför.
Några smarta personer räknade ut det själva men dom flesta bara antog att jag var en vanlig deppig tonåring.
Lita på människor har jag väldigt svårt att göra och att jag vågat lita på människor på dom här ställena ångrar jag som fan.
Finns det någon av dom man fortfarande har kontakt med?
Nej självklart för det ingår väl i jobbet att man inte ska ha kontakt efter.
Fick jag ta tillbaka en sak som är det helt klart att jag någonsin litade på någon så pass mycket att jag började prata med den personen.
Vad haf jag fått av det inget inte ett jävla skit jo okej nu ljuger jag ånges fick jag just nu det är allt jag fått!
Ja nu har jag tagit ett steg igen och skrivit om det här men hjälper det här "steget" ens?
När vi följde med mamma till landet satt jag och mamma och pratade om gammal tider.
Fan jag hatar att prata om det även om jag klara av att prata om det så skämtar jag alltid bort det.
Att alla inte vet vad som hänt är väldigt skönt men att mamma vet saker som hänt är det jobbigaste.
När hon vill prata om det, saker jag inte bearbetat men i alla fall måste lägga åt sidan nu har det gått 4år och jag har mina barn att tänka på.
Jag kan inte börja tycka synd om mig själv för saker som hänt mig även om det var jävligt hemskt.
Hur jag och min mamma blev behandlade är helt sjukt,
människor antog att det var fel på min och mammas relation att hon inte var någon bra mamm aoch att jag inte klarade av henne.
Det finns ingen sanning i det, min mamma är väldens bästa och hon har alltid funits där för mig.
Jag ville bo hemma för att jag inte ville att folk skulle få reda på vad som igentligen hänt men att mamma fick veta det var för att jag var under 18.
Alla jävla ställen jag varit på psyket, akuten, behandlingshem, utredningshem jag vet inte allt vad det var men va fan
inget av dom här ställena hjälpte mig ett skit.
Självklart fanns det några snälla människor som jobbade på några av dom här ställena som fick mig att må bättre.
Även omjag inte pratade om vad som hänt så att bara kunna lita på någon hjälpte mig att må lite bättre.
Två som absolut hjälpte mig att må bycket bättre var Affi och Dezzi, vad skulle jag gjort utan er?
Affi är så klok och vuxen och sa åt mig att jag absolut måste åka tillbaka hem och inte rymma igen och Dezzi och jag som skyddade och ställde upp för varandra under hela tiden vi var på Högantorp.
Mamma säger att hon skulle vilja skriva en bok om allt som hänt.
För allt som jag gjorde gick ju självklart ut över mamma eftersom att det är bara min mamma som jag har nära.
När jag tittar tillbaka fattar jag hur sjukt dåligt jag mådde som ens kunde uttsätta mig själv för sånna saker och värre hur jag kunde göra så mot mamma.
Jag ville bort jag ville dö jag önskade att all smärta bara kunde försvinna.
Fattade inte verför det här skulle hända just mig av alla människor.
Vet inte hur många gånger jag hamnade på psyket hur många gånger jag rymde och hur många gånger polisen hämtade mig.
Vet inte hur många poliser jag slagit sparkat.
Mitt lilla ljus i det hela var min Lima min lilla vovve som fanns där helatiden som bara lyssnade aldrig sa något dumt bara var snäll och underbar.
Jag behövde få träffa henne men jag fick inte,
jag blev förkrossad jätte ledsen och ville ut från högantorp så dom slänge in mig på isoleringen.
Vi hade det värre där än man har på fängelser vi fick gå ut en gång i veckan om man skött sig och det var en halvtimme kanske.
Jag började röka för det var bara då man fick gå ut på en pytte liten balkong 3-4 gånger om dagen.
Valde det för det var chansen till att få göra något annat än att vara inlåst hela dagarna.
Magelungen jaa vad ska man säga om det.
Vet inte ens vart jag ska börja.
När jag hamnade på Högantorp fick jag LVU och hade det när jag kom till Magelungen.
Fan va jag hatade det där stället jag ville bara bränna ner skiten och en del personal som tror att dom vet allt och ska vara så jävla "jag vet att det här är jätte jobbigt" bla bla bla.
Va fan vet ni igentligen!
Ni har inte själva varit med om dom här sakerna eller hur?
Ni har bara läst i några jävla böker om saker vi gått igeom som ni bara kan fantisera om hur hemskt det varit.
Att lära från andra ungdomar är inte alltid värt något.
Alla är olika vilket n inte fattar ni leker era jävla lerkar och lådsas vara så jävla smarta.
Tror att ni vet allt.
Det värsta var nog när man var ledsen och bara ville därifrån då var deras svar "gå då du är här frivilligt, det är bara att gå dörren är öppen"
Jag spyr på alla er som sa det!
Vad hade jag för jävla val va?
Jag hade för fan LVU skulle jag sticka skulle jag hamna på Högantorp igen eller något annat jävla ställe där men blev behandlad som skit.
Personal som var arbets skade och bara tyckte att vi ungdumar var jobbiga.
När någon skar sig fick man kommentaren "sluta upp med att vara löjlig"
"du vill bara ha uppmärksamhet"*
Fuck you!
Är det vad ni tror ska ni inte jobba me det här.
Vill man ha uppmärksamhet ser man till att folk ser att man skär sig.
Gör man det mot ångesten och inte visar upp det så är det fan inte uppmärksamhet man vill ha.
En gång var jag så jävla förbannad och hade smält igen toa dörren då var det en av personalen på Högarntorp som hoppade på mig brottade ner mig och satte sig på mig.
Han höll så hårt att jag nästan inte kunde andas.
Jag vet inte riktigt vart jag vill med allt det här men jag tycker det är för jävligt hur personal får vara.
Det fanns två personal på Magelungen som verkligen var snälla och var sånna som verkligen brydde sig.
Två av alla jävla människor som jobbade där.
Jag var tvungen att bo där i nästan ett år men vad fick jag ut av det?
Inget helt ärligt det jag gjorde där med dom var att laga mat pyssla och ha idrott.
Vilket bra behandligshem va?
Vad blir bättre av att spela basket eller måla eller lära sig laga soppa?
Kan någon svara på det för jag förstår det verkligen inte.
0 koll hade dom ju , folk drack knarkade hade sex folk blev mobbade!
Någon hade varit ute en kväll och blivit våldtagen någon fick ätstörningar folk satt på sitt rum och skar sig några klättrade ut genom fönstrerna.
Nej jag blir bara arg på allt det här.
Jag vet varför jag mådde dåligt och nej självklart ville jag inte berätta för någon varför.
Några smarta personer räknade ut det själva men dom flesta bara antog att jag var en vanlig deppig tonåring.
Lita på människor har jag väldigt svårt att göra och att jag vågat lita på människor på dom här ställena ångrar jag som fan.
Finns det någon av dom man fortfarande har kontakt med?
Nej självklart för det ingår väl i jobbet att man inte ska ha kontakt efter.
Fick jag ta tillbaka en sak som är det helt klart att jag någonsin litade på någon så pass mycket att jag började prata med den personen.
Vad haf jag fått av det inget inte ett jävla skit jo okej nu ljuger jag ånges fick jag just nu det är allt jag fått!
Ja nu har jag tagit ett steg igen och skrivit om det här men hjälper det här "steget" ens?
