Prinsen & Prinsessan

Folk kan säker tycka att jag är en idiot som slänger pengar på allt och inget men som sagt jag har en anledning som inte många vet om, men det spellar ingen roll för som som vet fattar i alla fall inget dom tycker att pengar är pengar och att man ska spara.
Hade jag inte haft mina barn att lägga pengarna på hade jag helt ärligt skänkt som till ett fattigt land för jag vill inte ha dom.
Jag vill att dom ska ta slut men mamma gör det lite svårt men det är väl tur på ett sätt.

Fast egentligen fattar jag nog inte vilket tur jag haft som "bara" varit med om så lite.
Man tänker inte riktigt på vilket tur man har haft som inte känner folk som tagit livet av sig eller som fortfarande mår så dåligt som för 4 år sen, det är hemskt att man ska behöva må dåligt i flera år.
Pratade med en tjej från Högantorp som jag inte pratat med sen vi bodde där och det fick mig att tänka på hur många man träffar som mått dåligt och sen ser man dom aldrig igen, vad har hänt med dom människorna?
Är dom döda, mår dom bra?

Det jobbiga är att på ett sätt kan man inte bara lägga allt bakom sig, alla minnen kommer ju alltid finnas där människorna man träffat dom som fick en att må piss eller som ghorde dagen lite lättare.

Det var ett helt gäng med snälla tjejer på högantorp och inte en enda av dom förtjänade att bli behandlade som dom blev av soc och andra idioter.

Kan ni fatta va sjukt alla vi fick en varsin advokat som vi skulle prata med om varför vi skulle få komma ut från högantorp.
Sen fick man åka på någon slags rättegång inne i stockholm, vaktad av tre personal som en jävla kriminell och där fick man sitta framför en jury och en hel del massa mäniskor.
Så fick alla veta varför man var där och precis vad man hade gjort och sen skulle dom då besluta om man var tvungen och stanna eller om man fick åka till något annat ställe
aa ni kan ju gissa va alla fick för svar!

Jag tycker att jävligt mycket som man blev utsatt för var jävligt diskriminerande, hela advokat grejen kändes bara som att dom skulle förlöjliga oss, det finns ju inte en chans att någon fick åka därifrån bara för att man själv ville det.

Hur jobbigt jag än tyckte att det var så tror jag att det var jobbigast för mamma.
Hon kunde ju inte göra ett skit bara se på hur folk bestämde vart jag skulle bo.
Det jävligaste var att dom antog att mamma och jag inte hade någon bra relation jag tycker jävligt synd om mamma faktiskt.
Innan tyckte jag ett det är väl inge synd om mamma men nu när man själv är mamma så ser man saker ur andra ögon.
Gud jag skulle dö om något sånt hände något av mina barn!