Lycka och min räddning

Vad är lycka för er?

Lycka för mig är mina underbara barn att så se dom skratta prata att bara kunna stå och beundra dom,
få titta in i deras vackra bruna ögon och säga att mamma älskar er.
Att så pussa och krama på dom att få äran att säga att det är mina barn.

Lycka är också när jag kan presentera min man som just min man inte bara sambo eller pojkvän utan min man.
Tänk vi har snart varit gifta i 2½ år helt sjukt.
Så länge jag har mina barn och min man kan jag skratta min riktigt lycklig.

För fyra fem år sen hade inget trott att jag skulle sitta här 21 år gift och två barnsmamma.
Mina barn och min man var min räddning.
Utan dom hade jag kanske inte ens suttit här.
På en timme förändrades hela mitt liv det var inte bara det som hände då som fick allt att falla,
dålig hade jag varit redan långt innan men jag hade inte visat det för någon.
Men sen hände en sak som fick mig att bryta ihop på ett sätt kanske det var bra att det hände annars vet jag inte vad som skulle hänt.

Många kanske kan undra hur man kan såra människor i sin närhet så som jag gjorde och svaret är väldigt enkelt.
När man mår så dåligt att man inte vill leva längre vill man bara få bort alla från sitt liv så att det är enklare att ta steget.
Som tur fanns det människor där för mig hur mycket jag än försökte få bort dom så vägrade dom.
Månniskor jag aldrig träffat förut blev på några min en del av min räddning Niklas, Jonas, Charlie, John och Dezzi.

När jag tänker tillbaka på allt som hände och jag gjort fattar jag hur dåligt jag verkligen mådde och hur bra jag mår nu.
Jag skulle aldrig kunna göra så som jag gjorde då inte bara för att jag har barn utan för att en "frisk" människa gör inte så.

Vet inte hur många gånger jag slogs med poliser som försökte få mig till psyket och ett antal av dom poliserna träffade jag på ett fler tal gånger.
Hur jag till och med slog min mamma för att jag bara vill bort rymma från psyket eller hemifrån.
Hur jag blev hämtat av ambulansen efter två överdoser.

Jag ångrar så mycket jag gjort men bara för att man mår bättre och blir "frisk" så förvinner inte allt.
Ärren kommer för alltid finnas kvar där på min arm och varje gång jag tittar på armen så påminns jag om allt som hänt och då förstår jag att jag inte riktigt har komit över allt som hänt.

Psykologer är bara skit enligt mig just för att så länge dom inte varit med om samma sak som en själv så kan dom aldrig förstå.
Hur mycket dom än har läst och hur mycket fok dom än har träffat så kan dom aldrig alrig förstå och känna det känslan själva.

Det som hjälpte mig var att prata med folk som jag litade på aldrig någon annan det handlade väl inte ens om sånt som hänt eller hur jag mådde på riktigt utan bara prata.

Behandligshem är inget för mig jag liter inte på människor och det gjorde att jag inte fick någonting ut av att vara där, terapi och jag vet inte allt man gjorde där var bara bortslängd tid.
Enligt mig är det riktigt puckat att sammla ihop en massa ungdommar med olika problem i samma hus.
Allt smittar av sig och dumma grejer som andra gör börjar man själv med.

Allt som hänt jag ta en annan dag ville bara skriva av mig lite för det känns lite som att jag måste bearbeta allt som hänt för att kunna lägga det åt sidan och kanske lära mig att lita på människor igen.

Jag fick en väldigt lätt väg till att må bra och det var helt enkelt att jag träffade min man och det stora räddningen var Antonio och så klart Isabel.

Just därför är dom LYCKA för mig och jag är så tacksam för att jag har dom det är jag verkligen.

Kommentarer
Postat av: Tina

Skönt att du har din man och dina barn och att du lever ett lyckligt liv nu.

2010-06-09 @ 10:19:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0