Prinsen & Prinsessan

Igentligen gillar jag inte Familjelivs forum för jag tycker att det ofta blir tjafts och vuxna kan inte bete sig som vuxna men i vissa fall är det tur att det forumet finns.
Jag har som en del vet haft det jobbigt psykiskt sen Isabel föddes allt det med sjukhuset att jag var rädd at hon inte skulle klara sig.

Även om hon nu mår bra och är världens underbaraste lilla tjej så klarar jag inte av sjuhus jag får ångest och panik när jag bara ens tänker på det.
Att titta på bilder från sjukhuset klara jag inte av jag börjar helt enkelt gråta och vill bara springa in till Isabel och ta upp henne och pussa och krama och aldrig lägga ner henne igen.

Till en del har jag sett det som en normal reaktion av det som hänt men igår frågade andra på fl om det verkligen var normalt och visst att det är nprmalt men kanske inte så här lång tid efter.
Det dom har rätt i att jag kanske borde prata med mvc eller bvc för att bearbeta det som hänt.

På neo avdelningen fanns det en kurator men under hela månaden pratade vi med henne en gång och det var inte så att hon eller personalen erbjöd sig att prata.
Vilket dom borde alla har inte lätt att prata eller ens visa sina känslor.
Jag stängde av mig helt när jag var där ingen visste hur dåligt jag mådde inte ens min man och jag trodde hela tiden att han bara inte orkade åka tid för att han var lat men sen efter visade det sig när vi satt och pratade att han kände precis lika som jag han hade varit rädd för att våran dotter inte skulle klara sig.

Hade vi fått prata med någon hade nog hela den månaden och dom närmaste månaderna efter blivit mycket bättre för oss alla fyra.

Jag fick ju inte bara dåligt samvete för Isabels skull utan för Antonio också,
delvis för att hela graviditeten hadevarit jobbig och jag hade inte kunnat ta hand om Antonio så mycket så det mesta fick hans pappa göra och nu när det här hände så var jag för första gågen i hans liv tvungen att vara ifårn honom.
Flera nätter var jag borta och innan Isabel föddes hade jag inte varit irfån honom mer än 5timmar.
Nu sov jag borta och kom hem kanske 3 timmar och sen iväg igen och kom hem när han somnat.

Nej uch bara att sitta här och skiva om det gör ont i mig kan känner mig som en j*vligt dålig mamma för båda mina barn.
Fan alltså hur kunde jag lämna Isabel på sjukhuset att ens åka hem utan henne hur klarade jag det?!
Bara träffa Antonio 2-3 timmar per dag nästan en hel månad hur gick det till!
Men det jobbigade var när Isabel var 2 nästan tre veckor jag blev jätte förkyld och eftersom att det var svininfluensa tider då och för att hon var så liten fick jag inte ens åka till sjukhuset för att lämna mjölk och den här jävla förkylningen höll sig i EN VECKA.
Fatta jag träffade inte henne på en hel vecka och jag låg och grät hemma hela den veckan hur kunde jag vara så dum och gå och bli sjuk när min lilla dotter ligger på sjukhuset och kanske inte ens klarar sig.
Hon kommer glömma bort mig och tänk om det händer något och jag inte ens kan åka dig för att jag ligger här och är sjuk!
Fan hur kunde jag vara så dum och bli sjuk just nu!!
Det var typ allt jag tänkte på varje dag fick min man ringa till sjukhuset och fråga hur det var med henne för jag kunde inte vågade inte med rädsla för att dom skulle säga någon hemskt hade hänt.

Det här är kanske 5 gången jag skrivit det här men att gå och prata med någon om det klarar jag inte jag kan ju nästan inte ens sitta här och skriva om det utan att gråta och ja är ingen sån preson som gråter inför andra.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt det här ni kanske inte ens tycker att det är något att må dåligt över.



Självklart är jag tacksam för att jag har en glad och underbar liten dotter och just därför önskar jag att jag inte behövde känna på det här sättet.
Jag har alltid velat ha många barn och även om det inte är aktuellt just nu äe jag rädd för att jag inte vågar bli gravid igen.
Det här kan ju hända igen och kanske till och med att bebisen föds ännu tidigare och jag skulle nog inte klara av att gå igenom allt det här igen.

Ni får absolut inte tolka det som att det är Isabels fel att jag mår dåligt eller att jag som det är just nu inte skulle våga få flera barn.
Absolut inte den lilla tjejen älskar jag så sjukt mycket och om dte är någons fel så är det mitt att jag inte kan visa mina känslor och berätta för andra hur jag mår.
Men jag trodde helt enkelt att när hon komer hem från sjukhuset så kommer allt bli bra men så blev det ju inte riktigt och jag hade inte en tanke på att jag skulle känna så här om sjukhus tiden efter så lång tid.


Titta bara hur underbart vacker och söt min lilla dotter är!
Älskar henne så mycket!
Mammas lilla hjärta.