Prinsen & Prinsessan

Det är några som undrat varför min familj är oroliga för att jag är gravid.
Sanningen är att jag inte riktigt vet.
Kan tänka mig för att dom inte tycker att min man är bra nog för mig för att han har sina problem.
Eller för att vi kanske inte är så jätte duktiga med att städa, även om det inte är jätte smutsigt blir det ju skitigt ibland.

Jag skulle nog säga att jag tycker att Antonio är 100 gånger viktigare än att hålla på att städa helatiden.
Som när man går till öppnaförskolan är det alltid mammor där som säger att dom aldrig har tid att lika med sina barn för att dom altid städar eller håller på.
Vistt att det inte ska vara stökigt men att ta sig tid att leka med sitt barn är ju faktiskt viktigare så länge det inte är äckligt hemma.

Förra onsdagen så var min mamma och syster här hemma hoss oss, dom ville prata om situationen.
Redan efter tre min fick jag nog, dom blev som värsta förhöret.
-Hur har ni tänkt er.
-Var det planderat.
Massa skit, jag är vuxen inte fan ska jag behöva sitta och berätta för dom hur allt är planerat.
Eller ens om bebisen var planerad vad spellar det för roll för dom.
Båda barnen var planerade, Hallå smartare än så är jag faktiskt.
Om jag inte skulle vilja ha barn så är det ju inte så svårt att inte bli det.

Jaja det slutade med att min man satt själv och pratade med dom och innan dom gick sa jag att jag inte ville ha någon kontakt med dom längre.
Dessutom sa jag att jag inte tycker att man kan säga vad söm helst bara för att man är chokad.

Som min mans mamma förra gågen hon sa
- Jag tänker inte bli glad, jag täncker inte ställa upp.
Sånna saker,
Men sen när Antonio föddes så sa hon hela tiden
-Jag är världens ståltaste farmor!

Det är det jag menar med att dom inte kan tro att dom kan säga vadsom helst och sen när bebisen är född förvänta sig att jag har glömmt det.

Det tog säkert 10 - 11 månader innan det började kännas helt okej att Antonio träffade sin farmor.
Tänk sen när ungarna bli gammla och frågar oss om mormor och farmor blev glada när dom fick reda på det.
Ska vi då hitta på och säga ja , eller ska dom få bli ledsna när vi säger nej?